Anders Stark var tre år äldre än mig och på sin väg till och från skolan cyklade han alltid förbi mitt hus på Tornbergsvägen. Han hade ryggsäck och en ny mountinbike, svart pottfrisyr och en sammanbiten uppsyn. I ett övermodigt ögonblick ropade jag helt plötsligt en dag till honom: "Är du stark, Stark?" Som svar tittade han bara på mig och cyklade vidare.
Av någon anledning fortsatte jag ropa så när han kom cyklande. Varje gång tittade han bara sammanbitet på mig och cyklade vidare. Och jag fortsatte med mitt.
Förutom en dag, då han istället bromsade in farten så att det gnisslade, spände sina smala ögon i mig och frågade med sin finlandssvenska accent: "Är du ful, din fuling?". Det - gott folk - var inte kul.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Va? var han finlandssvensk?
hahahaha
Ja, hans mamma hette Rita eller nåt, och det var väl egentligen hon som var finlandssvensk. Anders har väl försökt att dölja sin accent under alla år, men den finns där. Du har väl helt enkelt blivit lurad, men mig lurar han inte.
Haha, där fick du så att du teg! Du förstår väl att han var tvungen att sätta dit dig ordentligt så att du skulle sluta, om du nu gjorde det; du är ju inte ful. Kul att du börjat blogga igen efter snösemestern, jag har läst det där dammsugarinlägget x antal gånger nu. :)
Hej.
Surfade lite på mitt namn och såg att jag hamnat här på din blogg. De var som tusan vilket minne du har. Det där hade jag glömt helt och hållet. Det stämmer helt att jag är finlandssvensk, bodde på storgatan 21 (herrgårdsgatan 19)och flyttade dit från vasa. Du ska inte bråka med pojkar som är äldre och speciellt inte de som kommer från Finland =). Men det var en rolig läsning hade faktiskt riktigt skoj när jag läste om de du skrivit. sköt om dig nu din fula fuling =)Höst hälsningar från Anders Stark /för övrigt heter min mamma Monika =)
Skicka en kommentar